Jag bytte bort mitt barn mot ett flyktingbarn – ni som inte gör detsamma är rasister

j

Jag blev mamma när jag nyss fyllt 17. Jag vet, det är ungt, men min pojkvän var ett par år äldre och hade jobb så jag kände mig redo. Som feminist var jag lite orolig för att mina systrar i den feminstiska och antirasistiska kampen skulle se ner på mig för att jag fick barn tidigt istället för att vänta tills jag har en stark, framgångsrik karriär – och det gjorde det inte lättare att det barnet jag väntade var helvitt, men alla accepterade mig eftersom jag fortsatte att följa min dröm om att bli en hyllad journalist som sparkar Patriarkatet i skrevet.

Efter en plågsam graviditet kom han – lilla Milton. Och när jag först såg honom kunde jag inte låta bli att bli stolt. Trots att han var en vit, blond liten svennepojke som troligen skulle växa upp och bli en rasistisk vit kränkt man, så tyckte jag typ om honom.

Men Milton föddes 2012 och då var världen inte som den är idag. Då fanns inte flyktingkatastrofen – Då flydde inte 60 miljoner starka, begåvade, modiga flyktingar för sina liv från terror – Då var inte SD tredje största parti – Då var vårt största bekymmer den där Mayakalendern.När flyktingarna började nå Sverige I somras stod jag inte ut mer – jag stod inte ut med att se min lilla blonda svennepojke springa runt och leka och ha kul utan ett bekymmer I världen när rasifierade människor från fantastiska, färggranna kulturer tvingades sova på tågstationer och bli instängda som boskap i trånga flyktingboenden. Jag orkade inte längre se Milton äta den näringsrika maten jag motvilligt lagade åt honom när jag visste att det fanns flyktingbarn som tvingades äta slaskig sörja eller kanske till och med svälta ihjäl. Hur kunde jag stå där och laga köttbullar åt en vit liten svennepojke när det fanns små rasifierade barn som förtjänade dem så mycket mer?

Jag insåg att jag var en del av den rasistika svennekulturen och min lilla avkomma, den där som kallade mig  ”mamma”, som jag varje natt tvingades stoppa om (även fast jag ryste när jag rörde vid honom) var en symbol för hur fel jag var ute.

Jag bestämde mig för att göra nånting. Jag behövde göra nånting. Jag kunde inte vänta längre. Jag satte Milton I bilen och körde ner till Malmö. Väl där så uppsökte jag flyktingarna, de var inte svåra att hitta, överallt fanns de tappra, utmattade människorna. Jag fick syn på en flicka, raisfierad och korthårig som stod och höll ett hårt tag om sin mammas jacka. ”Det är hon” tänkte jag, ”det är hon jag ska rädda”. Jag gick fram till mamman och förklarade att jag ville byta – min Milton mot hennes flicka. Först förstod hon inte vad jag menade och när hon gjorde det blev hon förnärmad, men då förklarade jag att hennes dotter skulle få det mycket bättre med mig och att hon skulle slippa flyktingboendena. Jag sa också att mamman skulle få hälsa på när hon ville. Då började hon mjukna, hon sa att hon ville sin dotters bästa. Sen frågade hon mig vad hon skulle med min Milton till. ”Se bara till så att han äter och dricker, flyktingboendena blir en bra plats för honom att lära sig om sitt vita mansprivilegium – och klipp en lock av hans hår,  en sån kommer förhoppningsvis vara lika sällsynt som guld om inte allt för långt tid.”

Sen kom vi överens. Jag sa hejdå till Milton. Det var inte superlätt, han var ju min son, men när jag tänkte på vem han är, vad han står för, så blev allt lättare. Flickans mamma grät när jag gick därifrån med hennes barn, flickan grät när jag satte henne I min bil,  Milton grät när han såg mig köra iväg med mitt nya, mörka barn – bara jag var stark nog att hålla tårarna tillbaka.

Nu har jag gjort mitt. Jag har tagit ansvar. Jag har öppnat mitt hjärta för ett flyktingbarn och tagit in henne i mitt liv. Jag ville inte säga att jag är en hjälte, jag är ödmjukare än så,

Jag kanske aldrig mer får träffa Milton. Han är nu en flykting och kommer få gå igenom den processen och kommer nog inte komma ihåg mig när han kommer ut i samhället igen – men jag bryr mig faktiskt inte. Alla människor är lika värda och det är därför jag har gjort det valet att hjälpa en stackars flyktingflicka framför min egen son – det är det som gör en människa, valen och uppoffringarna hen gör.

Om ni inte gör som jag gjort är ni inget annat än simpla rasister. Så enkelt är det. Ni som sitter där hemma i era Svennehålor omringade av små blonda lintottar: ni vet väl att ni är rasister och att alla vet att ni hatar flyktingar? Ni väljer era VITA barn framför RASIFIERADE barn, fattar inte ni hur rasistiskt det är? Hur kan ni kalla er solidariska när det finns barn som förtjänar mycket mer än de som ni klämt ut mellan två avsnitt av Solsidan? Ni måste tänka om. Tänka rätt – och bli en riktig rättvisekämpe.

Share Button

Comments

comments

Be the first to comment on "Jag bytte bort mitt barn mot ett flyktingbarn – ni som inte gör detsamma är rasister"

Leave a comment

Your email address will not be published.

*